Tillbaka till Linköping

På måndag börjar skolan igen, så idag (om typ 10 min närmare bestämt) åker Janne och jag ner till Linköping. Längtar tillbaka nu, även om det blir tråkigt att lämna Uppsala och allt som finns här. Nu under sommaren måste jag erkänna att Linköping kan kännas lite litet ibland, lite för mycket småstadskänsla över det hela. MEN, oftast gillar jag staden väldigt mycket!

Skolstart var det ja. Det har alltid definierats med många timmar på Akademibokhandeln för mig, funderandes över vilken almanacka jag ska ha och vilka pennor och block jag vill skriva i. Men inte i år. Almanackan försvann när jag insåg att ryggsäcken inte får vara ett gram tyngre än den måste vara och att häftet med föreläsningarna + iphonen räcker bra. Man kanske t.o.m. ska vara lite lyxstudent och unna sig en kalender-app i telefonen för en tjuga.... Det tåls att tänka på...! ;) Vad gäller block blir det samma tråkiga (men det enda jag vill skriva på) helt blanka block och pennor jag har nog så jag kan simma i.

Så nu sitter jag bara och väntar på att Janne kommer förbi och plockar upp mig, och alla mina saker. När vi åkte hit upp räckte det med en rejäl väska + min träningsväska och marimekkoväska, men nu... Ja, jag tycker inte att jag har levt något spenderarlov, men jag vågar inte berätta hur många väskor och påsar som krävdes för att få med allting. Skyller på att skolböckerna jag beställt tar så mycket plats (de där 2 st böckerna....).

Såhär var det att plugga på gymnasiet, gissar att det är matte första året.

Flitiga som få på fysiklektionerna!

Haha, bilderna är definitivt från första året. Då bar vi nästan jämt röda diadem (och jag hade fortfarande långt hår, varför kan jag inte få tillbaka det för?!)

Och just ja, i onsdags gjorde jag min första vurpa med cykel. Tror faktiskt inte att jag har ramlat med cykeln någon gång tidigare, inte ens när jag lärde mig cykla! Men någon gång ska ju vara den första... Någonstans mellan närmsta OK-mack vårdsätravägen fastnade en del av min stänkskärm i framhjulet så det sa STOPP. Med lite vind i håret gjorde jag alltså en fin båge över styret och avslutade med ett magplask på asfalten, och någon millisekund efter gjorde cykeln en tjusig volt över mig och dunsade ner några decimeter från mitt huvud, rätt tillknycklad vid det laget.

Det hade kunnat gå illa, riktigt riktigt illa. Men något ska man väl ha för 14 års slit som gymnast; är det något jag är bra på så är det att parera landningar som inte går som planerat! Så efter några timmar på Samariterhemmet ortopedakut igår förmiddag kan jag konstatera att jag kom undan med skrapsår på båda händerna, ömhet o blåmärken på olika delar av huvudet, ont kring thenarområdet (tummarna, men enl röntgen bara mjukdelsskador) och en lindad vänsterhand. Tur i oturen alltså! Men cykelhjälm, det lär dröja innan jag cyklar utan igen!