Tjejvasan

Sportlovet avslutades alltså med tjejvasan. Innan loppet hade jag åkt ca 3 mil längdskidor den här säsongen, och dessutom två knän som inte var helt med mig. Inte bästa förutsättningarna direkt. Dessutom provåkte jag lite kvällen innan, bara för att testa hur fästvallan var. Och tur var väl det, för jag hade så jäkla bakhalt så jag vet inte vad. På med mycket mer valla alltså!

Jag hade det lyxigt och bodde hos mormor dagarna innan (vi åkte slalom en dag i Romme också, lite fjällkänsla behövdes!) så därför blev det inte mer "fix" än att jag, mamma och pappa steg upp relativt tidigt på morgonen och åkte i bil upp till Oxberg.

Jag och mamma innan vi lämnat skidorna

Trots en liten felkörning kom vi i god tid till starten och jag han, helt utan stress, hämta ut min nummerlapp, gå på de berömda baja-majorna, bli övertalad av mamma om att sätta på mig en extra tröja (ajaj, det var dumt).

Trots att vi var där i så god tid fick jag ingen höjdarplats i starten. Nybörjare som jag är på skidtävlingar fattade jag inte att man kunde gå in i sin "starfålla" och "reservera" en plats med sina skidor. Jag lyckades iaf få en hyffsat bra plats utan att hamna bakom någon total segpropp. Väl inne bland alla skidor gällde det bara att hålla igång för utan mina överdragskläder blev jag snabbt kall.

Fix och trix innan start

Ett tu tre så var vi plötsligt iväg. Jag tog det relativt lugnt i början och tänkte att jag skulle köra om segisarna där framme när det fanns ett bättre läge. Och läget kom fort, redan i första backarna lite mer exakt. För redan då kände jag att jag var riktigt bra kompis med skidorna; ruskigt bra glid och fäste som sugproppar. Jag mer eller mindre sprang om folk i uppförsbackarna, utan att ta ut mig nämnvärt. Härligt känsla!

Starten, jag fick ta pappas (fula) solglasögon för att kunna se något i all snö som föll.

Loppet flöt på bra. Jag minns inte så mycket nu i efterhand mer än att jag försökte tänka på teknik, att äta och dricka varje gång det bjöds och att jag var för varmt klädd. Innan har jag tvivlat men nu är jag säker; längdskidåkning är en krävande sport! Vid första "riktiga" kontrollen (där det serverades den berömda blåbärssoppan och vasaloppsbullen) gjorde jag ett försök till att ta av mig lite kläder. Men jag insåg snabbt att det skulle ta för lång tid att få av nummerlapp, jacka, vantar m.m. så jag fick helt enkelt acceptera att jag hade ca 25 varma km att åka.

Ingenstans under loppet fick jag någon riktig dipp. Även om jag såklart kände att "fan vad tungt det är" och "nu dör snart mina axlar och armar" några gånger. Men eftersom jag inte är särskilt fin i kanten tyckte jag att jag kom på ett väldigt smart sätt att få i mig energi på efter andra kontrollen, nämligen att ta en vasaloppsbulle (semlabulle kan man också kalla den) och mosa den i kinderna, som en ekorre typ. Sen kunde jag bara bita av lite bulle när energin började tryta och depåerna fylldes på utan att jag förlorade någon tid.

Den sista milen var nog den tyngsta, trots att det var uppför under den första. Redan efter 15 km hade jag ordentliga skavsår på stortårna, men även på tummarna, och mina axlar och armar var rätt trötta av all stakning. Men, pannbenet kopplades på och inga andra tankar än "jag ska ta mig i mål så fort jag bara kan" existerade.

De sista två kilometrarna var garanterat de längsta. Jag tog rygg på en tjej som höll liiite för snabbt tempo på mig, och jag gjorde mitt yttersta för att köra ikapp och förbi henne. Tyvärr lyckades det inte riktigt, men jag kom i mål mindre än 15 meter bakom henne. Ruskigt trött, skakandes i hela kroppen och totalt genomblöt (genom mina fyra lager kläder), t.o.m. nummerlappen var alldeles blöt. Huvva!

Men resultatet är inget att skämmas över;

30 km

2 tim 53 min 42 sek

Puls: 189/174 spm

En trött Karin efter 30 km på skidor

Och jag är ruskigt nöjd. Hittills har ingen som jag känner åkte snabbare än mig. Hehe, tävlingsdjävulen kom visst fram nu igen... ;-)

Jag kan verkligen rekommendera er att åka tjejvasan. Man behöver inte vara supervältränad eller längdskidproffs (denna säsong har jag som sagt inte åkt mer än 5 pass), man behöver bara tycka att det är roligt och se det som en fin naturupplevelse om man vill.

Alla hjärtans dag

Idag är det alla hjärtans dag, vilket jag har firat genom att göra gott för mitt eget hjärta.

Dels genom två pass längdskidåkning, och dels genom att shoppa trevliga (och behövliga!) saker. Längdskidåkningen går bättre och bättre måste jag säga! Första passet var efter frukosten. Underbart fint i Hågadalen med strålande sol, några få minusgrader, en superglad hund och inte en kotte i syn! Tyvärr hade jag ruskigt bakhalt, så det blev ett fint armpass då jag stakade mig fram och tillbaka i Hågadalen. Det andra passet blev efter lunch/mellis/mitt-på-dagen-måltid. Innan jag gav mig ut för att teståka det jag hade shoppat vallade jag på lite extra fästvalla, och hej vad det gick då! Riktigt kul åkning, så kul att jag tog knappt en mil extra innan jag och Tuva begav oss hemåt.
Shoppingen också ja. Inte helt otippat var det då träningsrelaterade saker jag införskaffade. Det är liksom sådana saker jag är i störst behov av. På Team Sportia blev det ett par nya längdåkningsstavar (mina gamla var dels lite korta, vilket betyder att jag har vuxit, halleluja, och dessutom tappade jag flugan när jag åkte med Mats i torsdags). Jag är inte helt nöjd med dem, men det kan bero på hur mamma satte fast banden, måste kolla upp det ikväll. Det blev också ett par längåkningshandskar som funkade finfint, och på Stadium blev det (ännu) en sportBH. Min favvomodell i vitt denna gång. BHn var verkligen behövlig, har bara en som jag gillar just nu och den hinner inte torka mellan passen varje gång. Så det var ett bra inköp. Jag kollade lite på nya aerobicskor, men väntar tills vårens nyheter kommer in då jag inte hittade några som var superbra.

Dags att dra vidare. Det luktar gott från köket så jag antar att det är middag på gång. Bra, because I'm starving!

Surt sa räven

Jag är arg, sur, förbannad, pist off, men mest av allt väldigt ledsen.

Varför kan det inte gå som jag vill? Varför måste alltid något sätta käppar i hjultet. FAN FAN FAN, för att vara uppriktig...

Och by the way; jag har världens i-landsproblem.
Tjingeling

P.S. Käkbenet är vårt hårdast ben. Bra att veta, ifall att liksom :-) D.S.

Hemska sanning

Jonas Coltings bok "Jag vill ju bara se bra ut naken" (den är inte så pervers som namnet antyder!) var väldigt intressant och nyttig att läsa. Har du möjlighet; läs den!
En sak var dock inte lika roliga att få veta; vänsterhänta lever i snitt 9 år kortare än högerhänta. Ve och fasa! Vad gör ni högerhänta under 9 långa år som vi vänsterhänta inte får dela med er?
Tur att jag är så smart, för jag har kommit på att om jag sover 30 min mindre varje natt har jag snart levt de där 9 åren iallafall. Yey!
Nej, dags att återgå till körkortsteorin, kristendomen och komplexa tal i polär form. Mycket att göra innan Beck börjar klockan 21 :-)
Tjingeling