Träning och livet i allmänhet: Höstmilen

Tjoho, idag har jag sprungit ett lopp. Bortsett från det lilla LiU-loppet i september så har jag inte sprungit ett lopp sedan Lidingöloppet 2010....

Höstmilen är då den sista delen i Salomon Trail Tour. Det är ett terränglopp strax utanför Norrköping på 10,6 km (d.v.s. 1/4 maraton).

Mina vader har krånglat rejält på senaste tiden, så jag hade inte direkt några förhoppningar om att göra någon bra tid (med tanke på min kondition just nu så hade jag väl i och för sig inte haft det även om vaderna inte hade smärtat...).

Själva loppet var väldigt roligt att springa. Men det märktes att det inte var Vårruset eller Blodomloppet (förlåt alla ni som älskar dessa lopp, de har sin charm de med såklart). Den där skaran som man redan innan loppet kan vara säker på att få bakom sig i resultatlistan saknades, här var det bara löpare och orienterare i sponsrade kläder. Hej och hå tänkte jag, bara jag inte springer vilse om alla andra springer ifrån mig...

Banan började lätt med plan grusväg i 4 km. Sedan förstod jag varför jag hört att detta lopp är ett rätt tufft lopp. Sista 6,6 km var verkligen terräng. Och backigt! Abborrebacken på Lidingöloppet, släng dig i väggen! Dessutom var det massor massor massor med rötter och läskigt hala stenar. Så jag sprang spänd som en stålfjäder (vilket känns i mina ben, och främst underbenen då, just nu...).

Men jag pinnade på och kom i mål utan att ha ramlat en enda gång. En fin liten spurt mot en, vad jag tyckte, gammal gubbe fick jag till också. Tyvärr slog jag honom inte (han kom ikapp mig de sista metrarna innan målgång utan att jag märkte det. Attans!), vi slutade på exakt samma tid; 1 tim 8 sek. Blir det ett lopp nästa år får målet vara att komma under 55 min! Jag kommer inte ihåg exakta tider, men det kanske säger något om hur jobbig bana det är om man är topp 10 placerad på 50 min....?

Resten av dagen har inte varit överdrivet spännande. Jag har fått kämpa för att vara produktiv (något trött efter förmiddagens löpning), men lite klokare vad gäller reumatisk feber och reumatisk hjärtsjukdom har jag väl blivit. Och så har jag faktiskt gjort en hjärt-lungstatus på Janne (han har inte förändrats särskilt mycket, hjärtat låter ungefär som förra gången... ;) ) och lite yt-anatomi. Trevligt att få göra något praktiskt när hjärnan är för trött för att plöja böcker.