Öppet Spår 2010

Eller "Jag har gjort sit-ups i 7 ½ timmar..."

Ska försöka göra någon sorts sammanfattning av min hittills största idrottsliga utmaning. För det första, för er som inte är så insatta är Öppet Spår ungefär samma sak som Vasaloppet. Skillnaden är att man i Öppet Spår inte behöver tävla för en klubb och att alla inte startar samtidigt. Man åker såklart samma sträcka (90 km), blir servad på samma stationer och blir lika trött :)

Resan började alltså redan på lördagen upp till Mora. Vi kom fram (efter en del köande...!) ganska lagom kl 17 och han hämta ut nummerlappen, kolla mässan och shoppa lite innan vi åkte till stugan vi skulle bo i över natten. Den stugan låg utanför Mora, på väg mot Sälen, och användes i stort sett bara för att hyras ut till Vasaloppsdeltagare. Så vi var ett laddat gäng som käkade pasta på kvällen, och inte behövde man vara rädd för att väcka någon när klockan ringde kl 03.30 för alla skulle vi ju upp samma tid. ;)

Kl 04.30 åkte vi mot Sälen, och slapp skönt nog alla köer (vi måste ha kommit precis innan alla busslaster började droppa in?!) så 05.50 kunde jag placera mina skidor rätt långt fram i starten. Sen var det bara att ordna med allt fix o trix inför loppet, och självklart den obligatoriska bajamajakön ;)

Kl är 05.50 och jag laddar inför starten. Hur kan jag vara så pigg...?

07.02 passerade jag startlinjen och då var det bara att ge sig iväg. Visste att jag hade (för?) många som höll koll på mig via sms så det var bara att köra på. Loppet i sig minns jag inte så mycket av. Bara vissa bitar. Första backen var dryyyg, 2 dm lössnö och galna människor som körde överallt och ingenstans. Var livrädd att skidor och stavar inte skulle hålla! Väl uppe på myrarna kunde jag andas ut över att både jag och utrustningen verkade vara hel, och börja stakandet. För där var det mycket stakning. Första två milen var nog bara stakning. Men inte mig emot, vinterns skidträning har gett mig överkroppsmusklerna som krävdes för att kunna staka effektivt, och jag höll ett bra tempo utan att bli trött fram till Mångsbodarna.

Stopp i Evertsberg. Är tröttare än jag ser ut ;)

Var är alla kvinnliga åkare?

Mellan Mångsbodarna och Risberg minns jag inte mycket mer än att det rullade på. Mellan Risbeg och Evertsberg däremot, ujuj, där var det inte kul! Blev trött på riktigt, och samtidigt som uppförsbackarna aldrig ville ta slut började mina ryggmuskler strejka ordentligt vilket gjorde diagonalåkningen till riktigt pain! Som tur var (och det var verkligen som tur var!) visste jag att mamma och pappa väntade i Evertsbergskontrollen så jag kämpade på dit. Underbart att få träffa dem där, fylla på energi i form av mat o dryck samt peppning.

Mellan Evertsberg och Oxberg var det mycket nedför och det var verkligen skönt! Vågade stå på i alla nedförsbackar och fick vila ryggen lite. Det där med ryggen blev föresten lite bättre under loppet (allt var visst värst vid Evertsberg...), jag försökte hålla bättre koll på att variera mellan stakning, dubbelstakning och diagonalåkning och jag tror det hjälpte.

Oxberg. Kommer åkandes, fyller på med blåbärssoppa och får peppning av mamma o pappa :)

Oxberg var en viktig vätskestation rent psykiskt för mig. Därifrån körs tjejvasan och jag hade alltså redan kört den sträckan en gång (förra året) och då i mycket sämre kondition så hade jag klarat det dit, ja då skulle jag banne mig hela vägen till Mora! Oxberg var också en rolig station att komma till då speakern uppmärksammade mig och kommenterade ålder och kön (det var bara män i 25-30 års åldern jag åkte med. Hallå, var var ni alla tjejer?!) och att jag såg stark ut. Peppande att höra! Här väntade mamma och pappa igen. Och mer blåbärssoppa förstås ;)

Efter Oxberg väntade de ökända backarna. De var kämpiga och jag tog det lugnt. Men faktiskt lite väl lugnt. Jag mindes vissa backa sen tjejvasan och sparade krafter till dem, en del fysiskt men mycket för psyket också. Men de kom aldrig! Såhär i efterhand har jag insett att man inte kör dem när man kör hela sträckan, så jag kunde nog kört på lite bättre där.

Vid Hökberg fanns mamma och pappa igen. Där var jag ännu mer trött och stackars mamma fick höra det ena och det andra när hon försökte "hjälpa till". Tur hon är stryktålig! ;) Efter Hökberg var planen att bara "kötta på". Men hallå, hur skulle jag kunna "kötta på" när det inte fanns några krafter kvar?! Fram till Mora körde jag på pannben och kramade ur det sista av kroppens krafter. Det kändes som att det gick i snigelfart och jag vågade inte titta hur jag låg till på pulsklockan.

Hökberg. Stannade knappt. Kom - och åkte vidare ;)

Upploppet i Mora var långt som ett ösregn, och inte gick det att göra en sån där fin spurt som OS-gänget alltid lyckas få till. Men jag stakade på i min snigelfart, frampeppad av verkligen hela publiken som gillade att det kom en tjej bland alla män o gubbar ;) Precis efter målgången (när man är som tröttast och mina ben skakade värre än asplöv) kom det en tjej och tryckte upp Sveriges största mikrofon i mitt ansikte och frågade "får jag intervjua dig?". Inte riktigt läge att säga nej där, så jag gjorde mitt bästa för att försöka sammafatta loppet, berätta vem jag var o lite annat. Sen till slut fick jag åka iväg, träffa mamma och pappa och bara vara väldigt trött men lycklig!

Äntligen i Mora! Målgång, attackerad av mikrofonen och trötter ;)

Öppet Spår var en spännande upplevelse. När det gick bra var det det roligaste jag gjort, men när det gick tungt var det det värsta jag gjort i mitt liv och det flög många fula ord i mitt huvud vissa stunder. För mig var det publikens stöd riktigt kul. Många stod och ropade "heja heja" slentrianmässigt tills de fick syn på mig, då blev de engagerade som tusan och ropade saker som "heja tjejen", "kolla tjejen", "åh nu kommer det en tjej", "tusan vad bra du är tjejen" och "kör på tjejen, visa killarna vad du kan" (den sista gillade jag mest!). Det var kul att köra ÖS som tjej alltså :) I Mora stannade klockan på 7 tim 34 min 25 sek. Kom långt under mitt mål och ingen jag känner som åkte har varit snabbare, så jag är himla nöjd :)

Till sist (fast jag borde skrivit det först, för det är viktigast för mig) så vill jag skicka ett superdupermega stort TACK till Jan, mamma och pappa. För utan er hade jag aldrig kommit till Mora. Ni är bäst! :D

Det var kanske rätt kul ändå...