Coach J

Eftersom jag har haft mitt lilla huvud överfyllt av upplevelser från förra helgen och kommande säsong på cykel är det tur att jag har en så bra coach. Han håller (eh, när han inte blir allt för tankspridd iallafall) koll på viktiga saker, hjälper mig när tekniken krånglar och ser till att jag presterar när jag ska.

Nu i veckan letade han t.ex. upp den inofficiella resultatlistan från Öppet Spår. Det görs ju ingen officiell lista som läggs upp på vasaloppets hemsida som efter Tjejvasan och Vasaloppet, men alla tider registreras ju i Öppet Spår, så vet man bara var man ska leta kan man få fram ett resultat. Tävlingsmänniskan i mig blev förstås jätteglad. Här skulle se och jämföras, för är det tävling så är det. Då vill jag vara bäst! Att stå överst på pallen har ju varit målet med mitt idrottande sen jag började med gymnastiken när jag var tre år...

Till resultatet då. Av 7782 deltagare slutade jag på plats 1059. Det är väl sådär tycker tävlingsdjävulen i mig. Topp-1000 hade ju känts mycket bättre. Men jag ska väl ha i bakhuvudet att de flesta som slog mig är män, och jag ska väl kanske inte riktigt jämföra mig med dem. Då låter det mycket roligare att säga att jag kom på plats 47 bland damerna. Topp-50 är inte illa pinkat med tanke på att jag från början bara skulle köra för att få anmäla mig till Vätternrundan... (Till alla mina icke-hårdtränande läsare; ja ibland undrade jag också hur jag tänkte när jag anmälde mig till ett 90 km långt skidlopp, bara för att kunna anmäla mig till ett annat, 300 km långt, lopp. Ibland undrar man ju hur man är funtad...)

För övrigt förstår jag inte varför jag gick upp klockan sex imorse när jag satt uppe till långt efter midnatt och planerade våren och sommarens cykeltävlingar. Men det är väl tävlingshormonerna (ja, mina egna speciella hormoner som uppkommit efter alla år av nervösa tävlingar) som spökar. Snart går startskottet till Vasaloppet, och idag är det jag som håller alla tummar och tår för coach J!